När lillasyster föddes

När lillasyster föddes

På morgonen på utsatt datum enligt ultraljudet så tyckte jag att den vanliga värken var lite annorlunda.
Det satt som ett ”band” av molvärk runt magen och ländryggen, men jag tänkte för mig själv att det var väl bara förvärk som vanligt och var helt inställd på att gå över tiden som jag gjorde med Arvid.

Värken höll däremot i sig och jag tog några Alvedon.
Imellanåt så kom det även sammandragningar, så jag började fundera…

André pratade med sin mamma och bestämde att vi skulle komma dit och fika på eftermiddagen efter att Arvid sovit middag så vi åt lunch och la Arvid.
Han fick sova inne eftersom det var ganska kallt och vi la oss i sängen bredvid honom för att vila lite vi två också.
Jag kunde inte riktigt slappna av eftersom jag fick koncentrera mig på sammandragningarna imellanåt, men trodde ändå inte att det var riktigt på riktigt än. 

När Arvid vaknat så åt vi lite mellis och jag ringde till mamma och sa att hon kanske skulle vara beredd på att komma hit sen, det var nämligen hon som skulle ta hand om Arvid om det satte igång den här helgen.

Så åkte vi till svärmor och svärfar.
Molvärken höll i sig, det kom några värkar imellanåt, men om jag var stilla var det ganska lugnt.

På väg hem köpte vi pizza men min aptit var ganska obefintlig.

Tog ett bad som gjorde varken till eller från och bestämde mig för att ringa förlossningen och rådgöra när André la Arvid för natten.
Fick rådet att ta alvedon och försöka vila/sova tills värkarna var mer regelbundna.
Ringde mamma och sa att hon fick komma hit och sova här så att vi inte skulle behöva vänta om det blev dags att åka och gick sen och la mig.
Kunde inte sova alls och värkarna blev värre.

Mamma kom hit och gick och la sig på övervåningen men det gick inte lång tid innan jag ropade att hon fick komma ner och lägga sig hos Arvid för att vi skulle åka.

Jag packade det sista i väskan och fick stanna titt som tätt och andas genom värkar sen satte vi oss i bilen. Klockan var 23.30.

I bilen på väg in klockade jag värkar som kom ca var 3’e minut och var ca 1 minut långa.

Ungefär 00.10 blev vi inskrivna på förlossningen.
Tog blodtryck som låg på 135/95 och sen fick jag ligga med CTG-kurva och det var vidrigt obehagligt den här gången.
Trycket från dosan på magen gjorde ont som tusan när jag fick värkar.
Undersökningen visar sen att jag är öppen 8 cm.

Vid 02,30 bestämmer dom sig för att sätta skalpelektrod för att få bättre koll på hjärtljuden så då går vattnet när dom tar hål på hinnorna.

Strax efter kl 3 kommer läkaren in och säger att dom inte är riktigt nöjda med hjärtljuden och vill ta laktatprov (blodprov från huvudet) på bebisen.
Så jag får lägga mig i sängen igen efter att ha varit uppe och gått med gåbord mest hela tiden.

Läkaren tar prover efter många om och men, hon svär lite över att bebisen har så mycket hår att det är svårt att få till det.
Provet visar att allt är bra, dock får barnmorskan sätta om skalpelektroden som har lossnat när läkaren bråkade.

Bebisen ligger fortfarande ganska högt upp i bäckenet så barnmorskan vill gärna att jag går lite mer men jag känner att jag inte alls orkar det, så jag får ligga på sidan med en kudde mellan knäna.
Börjar även med lustgas, som den här gången gav effekt, till skillnad mot första gången när jag inte tyckte den gjorde varken till eller från.

Nu börjar det bli riktigt jobbigt, jag är trött, hungrig och det klassiska ”jag vill inte mer nu skiter jag i det här” kommer flera gånger.
Men André stöttar och påminner mig om att andas i masken.

Efter ett tag, eller en timme rättare sagt så känner jag att jag inte kan hålla emot, jag MÅSTE få krysta.
Jag får lägga mig på rygg med benen i ställningen och får ett handtag att hålla i på den sidan där André inte står, för där håller jag i hans hand.

Kände verkligen hur kroppen jobbade själv, det var bara att ”följa med”.
Så otroligt häftigt mitt i all smärta och allt det jobbiga för den känslan fick jag aldrig riktigt med Arvid.

Så, klockan 04.43 kom hon, vinterns kallaste natt med -28 grader, våran lilla trollsessa, som en raket enligt barnmorskan och undersköterskan.
Liten och kladdig och med massa mörkt hår och så otroligt lik sin bror.

Fick upp henne på bröstet, eller ja, riktigt upp kom hon inte eftersom navelsträngen var ganska kort och sa ”lilla gumman, så liten du är” och barnmorskan skrattade åt mig och sa att hon var väl inte alls speciellt liten, minst 4 kg.

Efter en stund fick André klippa navelsträngen och sessan kunde börja amma, vilket hon gjorde så duktigt på en gång.
Fikabrickan kom in och vi fick vara i fred.

Vi hörde av oss till dom som vi visste väntade och berättade att vi alla mådde bra.

Barnmorskan kom tillbaka och vägde och mätte och rätt hade hon: 4070 gr och 51 cm och ett huvudmått på 35,5 cm.

Bytte sida och lät henne amma mer efter vägningen och sen gick jag och duschade, vilket var gudomligt, sen upp till BB.
Klockan var strax före 9 så jag han få frukost där, vilket även det var gudomligt för det är sjukt vad hungrig man blir av att föda barn!

Välkommen till världen våran älskade Astrid Eva Maria!